lillafrookenjag

Jag vet att ordet som används mest i min blogg troligtvis är orden "mys" och "mysigt", men sån har jag alltid tänkt att jag är! Jag gillar att göra i ordning lite fika, tända några ljus och mysa till det när man måste plugga, istället för att sitta vid ett grått, tråkigt skrivbord. Och jag gillar att göra allt lite mysigt, för det är ju mycket mysigare med lite mys, haha. Jag gillar att mysa till allt helt enkelt. Mer mysighet till folket!

 

Men allt är verkligen inte Mys hela tiden! Mysbubblan spricker hela tiden när jag har bäddat ner mig under en filt, med lite fika och en serie på datan, och så plötsligt är det någon med huvudvärk, yrsel eller som svimmar som plötsligt får en livshotande sjukdom. För jag kan nämna massor av serier som jag följer, med karaktärer som har liknande symptom som jag, och sedan blir dödssjuka. Japp, där sprack den mysiga stunden som jag har fixat, och så blir jag orolig och börjar tänka för mycket igen. 

 

Jag har den senaste tiden tänkt att jag hanterar det här med yrseln och allt vad den bär med sig, ganska bra ändå. Eller så bra som jag kan. Förut klagade jag jämt, och jag skrev om det hela tiden här inne på min blogg. Den första och andra, kanske tredje och fjärde veckan också. Men då trodde jag ju att det skulle försvinna ganska snart. Inte att det skulle vara kvar efter nio månader. Jo för tjohej, min yrsel firar nio månader denna månad. Men då passade jag liksom på, om man nu kan säga så utan att missuppfattas, att klaga lite. För då trodde jag ju att det skulle försvinna ganska snart.

Nu gör jag inte det längre. Eller iallafall så känns det som att jag inte gör det. Även om yrseln följer mig som en jobbig skugga.

 

Jag försöker kanske vara "stark", även om jag verkligen inte är det. Jag är nog den svagaste personen jag vet, så säg inget annat. För jag är inte stark.

Folk omkring mig tror säkert att jag mår mycket bättre, och det är ju bra! För jag vill inte att någon ska oroa sig för mig.  Bara det att det skulle vara så himla jätteskönt att ha en vän som jag kan säga exakt allt till. Inte låtsas att det är bättre eller sämre än va det är, bara säga rakt ut. För vissa dagar stör det inte alls så himla mycket, och andra är jag trött, yr, sur och less och vill bara att folk ska förstå! Men jag vill inte lägga det ansvaret, den tyngden på någon vän bara för att jag inte orkar bära det själv. Men jag har himla fina vänner, det ska dom veta ♥ 

 

Hur som helst, vare sig det visar sig vara narkolepsi, epelepsi, någon form av LQTS eller någon annan sjukdom så spelar det ingen roll för mig. För något fel vet jag ju att det är, men vad det är spelar ingen roll längre. Jag vill bara få bort det. Bort! Bort! Bort bara! Hur bryr jag mig inte heller om. Kanske borde jag det, men det gör jag inte. Jag bryr mig inte, för att jag orkar inte. Nu har det gått alldeles för lång tid och jag tänker inte ens försöka skriva hur trött jag är på detta. 

 

Usch, jag tycker inte att det är kul att skriva sånt här, här. Men nu kände jag att jag måste det. Sen kan jag fortsätta skriva "mysigt" igen ♥