lillafrookenjag

mormor, det var du & jag. vi hade något speciellt, det hade vi verkligen, bara du & jag. dina vänner sa det till mig, mina vänner såg det, alla andra barnbarn förstod det, mamma märkte det, och farmor & farfar accepterade det fort, att du alltid skulle vara min favorit. för tittar jag tillbaka var det så uppenbart. och så himla fint. därför det gör så himla ont nu också.

 

det brukade vara du & jag, vi två, så ofta jag hade chansen. jag ville alltid vara inne hos dig när alla andra barn lekte. dagen efter midsommar brukade dom andra åka iväg och bada, men jag valde alltid att följa med dig på hembyggdsgården, för att jag aldrig skulle neka en stund att rås om av dig. när någon av hästarna skulle tävla på travet i stan brukade morfar alltid släppa av dig på vägen före och jag brukade springa och möta dig med en stor kram ute på gatan. jag brukade ha nedräkning tills du skulle komma, tjata om det för mina kompisar och sitta och titta på kloclans sekundvisare tills klockan skulle slå tolv när mamma lovat att ni skulle köra upp på parkeringen och knacka på dörren. minns du det? vissa gånger kunde jag sitta på gatukanten i början av kvarteret och vänta. för ett besök av dig var det allra bästa jag visste. och varje ikea-besök insisterade jag på att du skulle följa med, för du älskade ikea och det skulle inte vara detsamma utan dig och mig kikandes i alla butiker tillsammans. och på kvällarna när alla satt inne i stora huset valde jag alltid att smyga in till eran soffa och mysa med er. trots att tv-programmet som visades i andra huset var bättre och godiset på soff-bordet var godare där inne. för jag ville vara med er, med dig. det var det viktigaste jag visste. jag var aldrig så trygg som jag var kvällarna i eran bruna skinnsoffa, med morfar bredvid mig och du på din plats i snurrfåtöljen en liten bit bort. 

 

men nu har det hänt. du kommer aldrig mera knacka på min dörr. jag kommer aldrig mer få ha nedräkning tills du ska komma hit till mig. jag kommer aldrig mer få tjata för mina kompisar om hur jag längtar tills eftermiddagen när du ska komma hit. jag kommer aldrig kunna springa ut och möta dig gåendes på gatan. jag kommer aldrig få föja med dig på hembygdsgården själv. jag kommer aldrig mer få släpa med dig på ikea. jag kommer aldrig få se dig i din snurrfåtölj och skratta med morfar när du råkar somna till. jag kommer aldrig mer få ha dom där stunderna med dig, som jag alltid har tyckt varit så viktiga.

 

och det är inte längre du & jag nu.

 

jag vet inte vad som gör ondast längre. för nu gör det ont. jätteont i mig, så ont att jag kan få panik. hela din sista vecka är ett stort sår i mig som aldrig kommer att läka. och det faktum att du är borta för alltid är för stort för mig att verkligen förstå.

men det som jag tror gör allra ondast är att det aldrig mer kommer vara du & jag, vi två, borta från dom andra. vi hade något speciellt mormor, det kunde alla se och jag är så himla lycklig och stolt över just det. att jag fick ha dig och att vi hade det där speciella som ingen annan fick ta del av. jag har aldrig varit den speciella för någon annan, men jag fick vara din. och just därför kommer du alltid vara den viktigaste personen i mitt liv. för mig var du inte som någon annan, och ingen annan kan nog förstå precis det. precis vad det var vi hade. och jag hatar att skriva ordet hade, för jag vill ha kvar dig, oss. jag vill inte vara utan dig och även om det nu svider i mig att höra folk prata om dig eller påminnas om att du är borta, så letar jag efter tecken och spår av dig. som om den där flugan i vardagsrummet egentligen skulle vara du. och så är det säkert inte, men vart är du då när jag behöver dig?

 

och något som jag verkligen inte kan sluta tänka på, och som jag hela tiden spelar upp i mitt huvud är när vi satt där och du låg i din säng. du vilade dina händer på dom mjuka gosedjuren som du bara några dagar tidigare hade fått av oss. bara några dagar tidigare när du fortfarande var medveten, du pratade med oss och busade med gosedjuren så barnsligt som bara du kunde göra, till och med i det läget du var i, med vetskapen om att ditt liv alldeles snart skulle ta slut. nu kunde du inte längre prata, din blick var grumlig, svag och långt borta dom stunder du faktskt var vaken och du kunde inte röra dig. du var fast och jag kan inte förstå hur fruktansvärt det faktiskt var. men när vi satt där, och mamma lämnade rummet ett par minuter, hände något. du vaknade till, som att du kom loss i några sekunder, från det du blivit fast i, och du blev levande igen. du kunde fästa blicken, du tittade på mig, dina ögon tårades och du log, viftade med händerna och ville krama mig. du som inte tidigare kunde röra dig. som att du SÅG mig, fick några sekunders klarhet och styrka, vaknade upp från dimman du hamnat i. och där fick vi, du & jag, våra sista speciella stunder tillsammans, som ingen annan fick ta del av, det var bara du & jag och det speciella som vi alltid har haft. det hände aldrig annars, aldrig med någon annan eller när jag lämnade rummet. det var som magiskt och varken läkarna eller mamma förstod hur det kunde hända, eller varför det bara hände flera gånger när det bara var du & jag i rummet. men du har ingen aning hur mycket detta betyder för mig, att jag & du fick dom sekunderna. bara du & jag, så som så många stunder som vi haft förut. och jag vet inte vad det betyder, om det var slumpen varje gång du klarnade till, men för mig är det en av de finaste händelserna i mitt liv. att vi där fick ha våra sista egna ögonblick tillsammans, bara du & jag, utan alla andra, även i allra sista tiden av ditt liv.

 

och hur hemskt och förjävligt allt dehär var, är och kommer att bli för mig så är det det speciella som bara du & jag hade som jag alltid kommer minnas när jag tänker på dig mormor. och det gör jag jämt.