lillafrookenjag

Att ni håller tal för oss och blir tårögda när ni vill visa er tacksamhet.

Att ni pratar stolt om era föräldrar och nu om era barn och barnbarn, och att vi alla kan fira jul tillsammans där du morfar växte upp, tillsammans med dina föräldrar på väggen.

Att du för första gången vågar visa dina känslor för oss på riktigt.

Att ni faktiskt, hur svårt det än är för mig att förstå, har börjat acceptera att ni blivit äldre och inte kommer leva för alltid.

Att ni orkar fixa er fina fastän det inte behövs och sen tåga in på middag och skratta längre än vad ni brukar vara vakna.

Att du orkar med allt ljud trots din jobbiga hörsel efter olyckan.

Att ni alltid välkomnar mig när jag kommer innanför dörren och kryper ner i eran soffa.

Att du mormor alltid insisterar på att köpa något fint till mig fast du inte behöver alls, och säger att du självklart ska göra det för att du tycker om mig, och jag förklarar att jag vet det och att jag tycker om dig mer.

Att du blir som en ungdom och kan båda smygdricka och smygröka någon gång ibland kring midsommar, och ändå är världens bästa.

Att du farfar har lärt mig så mycket av allt jag kan, och att du farmor alltid välkomnar mig när jag vill hälsa på.

Att ni alltid gör allt för oss, för mig.

Att jag har er fortfarande.

Mina finasta mormor & morfar och farmor & farfar. Jag vet att jag är lyckligast i världen för att ni lever och jag älskar er med allt.