Jag har missat att skriva mycket här inne. Så ni får några rader yranbabbel.
Yran kom, yran var och yran försvann från stan inom loppet av några dagar.
Bandet var fult. Jag hade inga fina kläder hur mycket jag än catwalkade fram och tillbaka med olika plagg strax innan vi skulle åka. Vi tappade bort varann och kom sent. Men även om det inte alls var speciellt supermegafantastiskt första festivaldagen kan man faktiskt bli fångad under armen av en kompis och tränga sig längst fram på någon rockkonsert, skrika skrika och ha händerna i luften som dom mest trogna och tuffa hårdingar till fans som fanns runt omkring oss, och i alla fall locka fram det roliga, det galna, det fina och det störda festivalochfolkköveralltmenjagtrivsbraändå-kaoset mitt i publiken. Det funkar rätt bra och jag hade kul, och då kunde jag inte ens en sång, inte en enda rad.
Sen hittar man vänner och så cyklar man hem i natten, begraver sig i täcket och väntar på nästa festivaldag som vi alla kommit överens om skulle bli så otroligt mycket bättre. Det var den också. Bra, väldigt bra. Men det bästa är att man ena sekunden kan gunga framför first aid kit och försiktigt försiktigt sjunga med för att dom ljusaste tonerna inte ska skära igenom i publikhavet, tillsammans med en näve vänner, att nästa stund vid en annan scen stå tillsammans med andra fina vänner till Linnros och som ett team brotta bort andra som bara var ivägen. Sen helt plötsligt möta upp resten av vänskapsgänget, splittras men endå hitta varandra om vartannat, skrika och vinka till presidenttalet. Men jag fick fan ingen flagga fast armkrok funkade minst lika bra, raketer och pratglada människor, och till sist sitta mitt på vägen med gratis (!!!) popcorn som jag lyckades fånga. Annat folk anlände, annan gratismat kom och samtidigt som festivalen plockades ner satt vi där med våra papperspopcorn från backen och mosad räkmacka och det var hur bra som helst faktiskt.
Och under varje fina fina fina ögonblick tänker jag måste knäppa kort måste spara allt och måste minnas, men gör det inte. Jag har alla stunder bilder tankar skratt och allaalllaalla stunder i huvudet men på kamerarullen ekar det tomt. Jaja, yran var sådär lagomt fin och det minns jag i alla fall.
