lillafrookenjag

 

Efter bakning, diskning och andra sysslor i riktig hemmafruanda ska jag nu kasta in en film och hålla filmkvälls-traditionen vid liv, även om det innebär att det är jag själv som uppslukas nere i tv-soffan. Någon måtta får det faktiskt vara. 

Dock har jag insett att jag är världssämst på just filmtittning ensam då jag skriker för högt åt skräckisar, gråter alldeles för mycket till sorgsna filmer (eller vilken film som helst som innehåller kärlek, djur, barn, gamlingar, människor, caféer, bilar, gator.. eh), tröttnar alltid på trögstartade filmer och skrattar aldrig åt roliga filmer. Det mesta man kan få ur mig är ett dovt och kvavt skratt som mest låter framtvingat.

Sedan hamnar jag alltid i någon konstig situation efter filmtittningen då jag absolut föreställer mig själv som huvudrollen och i min fantasi börjar måla upp massor av scenarion. Det går alltså inte att starta en film, titta på filmen och sedan leva vidare som en normal människa för mig, för antingen sitter jag och snorar dränkt i tårar, fantiserar tills jag får huvudvärk över hur jag själv hade varit om jag var med i filmen (det kan vara allt ifrån komedier om en bortskämd tonåring till ett monster i en skräckfilm eller en gammal gumma i en deprimerande dramaserie) eller så har jag möjligtvis somnat någonstans i de tio första minuterna av filmen.