lillafrookenjag

Nu är det lite mer än en vecka sedan jag kom hem från den bästa resan jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände, precis som att vi gick runt där och sa "Jag kan inte fatta att dethär är på riktigt, att det händer och att vi är här!", det GÅR inte att förstå vad vi fick uppleva på dom nästan tolv dagarna och ännu svårare är det att försöka förklara det för någon. Hur ska man förklara när man inte förstår själv?

 

Och bilderna, för mig innehåller dom så himla mycket liv, skratt, minnen, lukter, lyckotårar, lite ledsna tårar, värme och bus som bara vi som var där kan förstå. Och lyckan vi fick se i alla små bruna stora ögon. Lyckan när dom sprang rakt emot oss med öppna klängande mjuka armar, dom fick hålla våra bleka händer och klappa på oss, lyckan när vi knäppte en bild på dom och visade upp den, deras lycka över att få se sig själv på kameraskärmen, lyckan när vi sjöng och dansade i ring, lyckan i deras ögon när lejonkungen startades, lyckan när vi skulle härma ord på deras språk och dom bubblade ut i skratt när vi sa fel, lyckan när dom fick åka buss och ha utflykt för allra första gången. Lyckan som jag kände varenda sekund vi var där. 

 

Hittils har jag bara en bomb av bilder som jag kan stirra på hur länge som helst. Var jag verkligen där? Men när jag har lyckats samla ihop och sorterat lite kan jag försöka berätta mer om resan, och visa bilder från alla dagar och oförglömliga händelser vi var med om där. Magiskt.