2014-11-24 ? 21:06:00
Mitt livs resa.
(Och det längsta inlägget som någonsin skrivits i universum)
Men jag måste iallafall få försöka förklara denna resa även om jag egentligen redan vet om att det inte kommer att gå. Jag kan iallafall berätta att det var otroligt overkligt fantastiskt konstigt roligt gråtigt skrattigt stort.
Dag 1 började egentligen efter flera flera timmars resande och äntligen skulle vi sätta oss på det korta inrikesplanet (innan hade vi alltså rest med 2 olika flyg och sovit en natt på en flygplats). Jag hade av någon anledning i smyg förhoppningar om att kenyanerna skulle vara väldigt varma, lyckliga och välkomnande människor, fråga mig inte varför men jag hade en känsla av det, trots all fattigdom och alla sjukdomar. Och det första jag möts av är på inrikesflyget till kissumo är en äldre man som jag pratar med hela resan, delar frukost och han ger mig sina visitkort. Fick veta så mycket om hans liv på dom 30 minuterna och han gav mig mitt allra första intryck av kenyanerna på riktigt.
Sen åkte vi en lång och bumpig bussresa mot byn, somnade och vaknade om vartannat, för jag ville ju så gärna vara vaken och se vad som hände utanför fönstren. Barn sprang och skrek efter bussen, äldre vinkade och det var helt obeskrivligt.
Framme i byn hamnade jag och Nina sen lite efter på promenaden till skolan, det var lerigt och det fanns inte gummistövlar till alla. "hör du? nu är dom framme i skolan!" sa nina till mig samtidigt som vi hörde höga barnskrik och skratt. Jag tror inte att jag var beredd alls på vad som väntade. Vi kom in på skolgården och massor av barn sprang fram, drog i mina armar, klappade på min bleka hud och skrattade. Små barn också, trodde inte att dom skulle vara så små som dom var. Minns framför allt Sally, hennes flätor och att hon hade på sig en röd morgonrock utanpå skoluniformen. Blev alldeles gråtig. Tänkte direkt att bara den här korta stunden var värt alla pengar. Resten av denna dags timmar var vi med alla barn i byn, och fick även hälsa på mama Norah. Var i chock över alla små ansikten, lyckliga stora bruna ögon, mjuka händer, smäfläckiga tänder och leriga fötter.
Fredagen var första riktiga dagen, men torsdagen var så viktig så denna blir dag 2. När vi promenerat till skolan möttes vi av flagghissning.
Barnen samlades runt flaggstolparna och dom fem bästa eleverna hade blivit utsedda till scouter som fick hissa flaggorna, vi välkomnades, barnen sjöng och bad "when i want to pray...". Grät en skvätt ju.
Sen fick vi vara med på en lektion i ett av klassrummen.
Fröken Mary pratade om "a mothers love, Gods love, mama Ninas love och students love, att dom alla är samma". Var ju så fint.
Sen var det rast och vi fick leka fritt med alla barnen. Vi dansade "små grodorna" och "Jigalo", fotade barnen och sprang runt. Alla var så glada.
Hoppade lite hopprep.
Och bland annat däck var leksaker på gården.
På eftermiddagen kom sen massor av barn till vårat hus och vi samlades i en ring utanför och läste böcker en stund. Och kramades.
På lördagen, dag 3, var det kyrkdags och vi fick delta! Kvinnor satt till vänster, männen till höger och alla barnen samlades på golvet längst fram. Och ni, det går inte att beskriva denna upplevelse om man inte är där själv, men det var så härligt och roligt här inne. Olika människor pratade och helt plötsligt börjar någon sjunga och trummor börjar trummas, barnen börjar dansa och innan man vet ordet av dansar hela kyrkan med varandra längst. Så höll vi på så i ett par timmar, innan vi var tvugna att tacka för oss pga överhettning.
Vi skulle presentera oss i kyrkan också, och ge en liten hälsning, och jag sa att detta var det bästa jag någonsin gjort. För det är nog faktiskt det.
Senare på eftermiddagen bestämde vi att vi skulle gå bort till Otis, en kille i byn som har ett skjul där det både bakas mandasis, små munkar, och det finns en tv! Och med oss fick vi massor av barn som ville följa med och hålla våra händer.
Otis kopplade ihop sladdar och grejer, och helt plötsligt kom musik också! Så bordet som syns på bilden ovanför flyttades bort ganska snabbt, för nu blev det dans igen!
Här sitter jag med dessa två, till höger är Mercy som är elev i skolan.
Här visas fotbollsmatcher för byborna! Men just idag hade vi tagit med oss Lejonkungen, så byborna skulle få se en film för första gången!
Vinkvink!
På söndagen, dag 4 var barnen lediga så vi passade på att fixa på skolan, leka lite med barnen utanför och det jobbades med solcellerna som skulle monteras. Här ovan ser ni skolan förresten, visst är den den gulligaste skolan ni sett?
Och så mysigt mysigt klassrum.
Och här inne lagas maten som barnen får på skolan. Innanför staketet finns det höns också!
Här har vi Rolf, gamle fysikläraren som är "retired but not tired" och som ledde installationen som skulle ge el till vattenpump och lampor i skolan. Han kämpade på.
Sen drog vi med oss ett stort gäng barn och gick tillbaka till Otis (ser ni skjulet i bakgrunden?). Och jag fick bära lilla Henry hela vägen, han var så trött och liten att han till slut lutade sig mot mig och blundade.
Det är så omöjligt att inte sakna detta jättemycket just nu! På kvällen fick vi också lära oss lite ord på kenyanska, vid middagsbordet.
Sen skrev jag bland annat detta i min bok "har längtat och sett lite fram emot att komma hemm vissa stunder, men tror det mest handlar om att det är så svårt att ta in allt som händer här ..."
Femte dagen var en måndag och vi delade ut leksaker till skolbarnen. Blir så glad av hur glada dom blev.
Här är Mercy med en docka. Minns att när jag fotade henne och visade bilden sa hon blygt "thank you".
En stor tågbana fick dom också. Idag besökte vi också den andra skolan i byn, till barn som vi lekt med på eftermiddagarna, och det som var så underbart var att i varje klassrum som vi besökte så var det något barn som mindes våra namn. Så overkligt kändes det då, att någon kommit ihåg mitt namn där.
Detta var också en stor dag, för äntligen kom solcellerna upp på taket, efter en hel del arbete!
I boken skrev jag sen detta. "har en klump av gråt (av någon anledning) som vill ut, men det går inte...varför är jag i denna bubbla? kan inte ta in vad som händer här"
"fick äntligen gråta. vet fortfarande inte varför men antar att det behövdes. VI ÄR I AFRIKA! allt är så otroligt händelserikt och känslosamt och overkligt och konstigt och sorgligt och fantastiskt på en och samma gång. vet inte vad som händer med mig. men det känns nog lite bättre nu faktiskt"
Sjätte dagen var det dags för utflykt med skolbarnen! Redan vid frukosten var det spännande för dom fick mandasis och en kopp te istället för sin dagliga gröt. Sen rullade bussen in på gården och barnen skrek, hoppade upp och ner och pekade bara av att få se den. Vad som väntade sen var så underbart, kanske det bästaste jag varit med om. Långt bak i ett bussäte satt jag med Annet i famnen (tjejen ovanför som alltid har en liten näsduk runt halsen) och två andra tjejer bredviv mig, och resten av alla fyrtio barn + fröknar klappandes och sjungades högt och för full hals länge länge på vägen. Det var så härligt att ni anar inte. Att vi skulle få vara med om detta, åka iväg med barn som aldrig tidigare har lämnat sin lilla by, och att dom var så lyckliga!!!
Man kan inte låta bli att gråta i en sån situation. Speciellt inte när min gråtspärr hade exploderat kvällen innan.
Första stoppet på utflykten var ett museum, men det var dags för lunch innan! Så hela gänget samlades under ett träd och delade runt mer mandasis, ägg, juice och kakor. Alla vi hade matchande tröjor också, mama-norah-tröjor såklart.
Sen väntade ett litet museum av verktyg och uppstoppade djur, och sen tittade vi på krokodil, sköldpaddor och levande ormar till och med.
Och så åkte vi mot flygplatsen som vi kom ifrån! Då var det ganska varmt, till och med för barnen som är van denna hetta, så näsdukarna plockades fram på huvudet <3.
Vi missade flygplanen tyvärr, men när barnen kom hem hade de berättat för sina föräldrar att de trodde att de hade varit ända i sverige och hälsat på <3 Vi kom tillbaka sent i byn och det var mörkt, så det blev en riktig heldagsutflykt för oss alla.
Dag 7 var en onsdag och början av dagen var vi i skolan, lekte, fotade och busade med barnen.
Här är Edmilly.
Några av barnen klättrade i trädet på gården.
Och jag gosade med Annet.
Sen på eftermiddagen hoppade vi på moppar och åkte mot en marknad!
Här hittade vi fina mönstrade tyger och gulliga små oljelampor bland annat!
Här är fröken Mary och Nina (Johannas faster och som höll i det hela, hon är kanske en av dom bästaste människorna jag har träffat).
Träffade så många gulliga tanter som glatt vinkade åt kameran. Man ville liksom fånga allt på bild, för det var så härligt. Varenda liten gumma, i byn och på marknaden, var så kramgoa och lyckliga!
Gick förbi en annan skola också. Alla barnen bara sprang rakt emot oss och klappade på våra händer.
Vi träffade så himla gulliga barn!
Ni ser ju.
Har denna lilla tjej som bakgrundsbild för 1.Hennes lilla mun och dedär gulliga leendet är bland det finaste jag har sett, 2. hon var så gullig när hon försiktigt tog i min hand och skrattade, 3. hade den SÖTASTE frisyr jag sett (som tyvärr inte syns på bilden). Vill egentligen ha alla barnen som bakgrundsbild dock <3
Här ser man håret, små små korvar, så sött.
Såg dessa också innan vi hoppade på mopparna igen.
Dag 8 kom och var den sista riktiga dagen i byn, och vi lastade stenar till skjulbygge och skrattade med barnen. Här är Jaqueline haha, hon hade dom mjukaste dallrigaste kinderna jag sett.
Sen på eftermiddagen var det öppet hus i skolan och alla föräldrar var inbjudna på te, filmvisning och möte för skolans framtid.
Barnen samlades längst fram i klassrummet.
Hålla hand, dricka te och titta på lejonkungen för första gången.
Och så kom den sista morgonen.
Flaggorna hissades igen, vi kramades och highfiveade hejdå på riktigt. Och så guppade våra bilar iväg från dessa små ansikten. Här fick man ta i och vara noga med att inte känna efter för mycket. För då hade jag gått under. Men nu var det dags för nya äventyr!
Så glad att jag har denna bok. Kan tack vare denna, som troligtvis har lite från varje middag spilt på sig, minnas alla dagar och minnen från resan. Jag kan läsa den nu och då känns det precis som att jag sitter där i soffan, nyduschad av baljvatten i mina fladderbyxor med pannlampan på och skriver, tillsammans med alla andra. Undra när man liksom återhämtar sig från denna resa?
Kommentarer
