Några rader som måste få lämna mitt huvud
- Jag gråter för att jag inte vill ha det såhär längre. Hur många gånger ska jag säga att jag inte orkar mer? Jag vill inte vara hon som besvärar sina vänner längre. Jag vill inte vara "den där som svimmar". Jag vill inte att folk ska ta avstånd från mig för att jag uppfattas som udda och speciell. Jag vill inte att det här ska hindra mig. Jag vill bara vara som jag är, vara glad och träffa nya människor, inte skrämma bort dom. Ni anar inte hur mycket ångest jag får över detta. Det är så himla svårt. Och det är bara lilla jag! Jag är inte stark, jag är inte någon som kämpar utan att klaga, och jag är rätt svag. Men det är svårt ändå...
- Jag saknar världens bästa 9b just nu. Jag saknar klassen, jag saknar stämningen, jag saknar alla skratt, jag saknar lärarna, jag saknar klassrummen, jag saknar hur himla bra vi hade det, jag saknar hur konstig man kunde vara utan att någon brydde sig, jag saknar allt! Jag saknar er!
Och det är svårt att njuta innan allt tar slut. Men sånt ska jag bli bättre på. Lovar!
