lillafrookenjag

Och precis när jag tänkte att jag skulle börja sova gott, att jag borde vara glad och att livet ändå är ganska fint blir jag ledsen för ingenting och alldeles från ingenstans. Hur klyschigt och tonårstypiskt är inte det?

 

Mitt liv är bara en sabla blandning av EEG-undersökningar, outhärdliga skoldagar och längtan efter att få sova i min varma kramgoa säng.

Okej så är det ju inte, men kan någon snälla berätta det för min lilla hjärna? Så att jag kan bli mig själv igen, för just nu känner jag mig som världens tråkigaste varelse och på gränsen till som jag mådde när yrseln gjorde mig som ledsnast. Jobbigt vad hjärnan aldrig vill vila, jag har ju inte ens en anledning att vara ledsen nu...

Jag utbyter det ena djupskrivna smset med det andra tillsammans med en vän och ska snart sova. Förresten, var det inte jag som nyss rabblade upp småsaker från denna dag som gjort mig glad?